ANNE ANNE ANNE ANNE ANNE ANNE

Idag kl. 4.21 kom vår lille son till världen. 4140gr och 53cm lång.

Men gisses vilken pärs det blev att ta sig igenom.. Här kommer en liten kortfattad summering för den som är intresserad:

Han var beräknad till att komma 21 maj och kl.3 på morgonen 21 maj gick vattnet för mig när jag gick på toaletten. Ringde till förlossningen som ville vi skulle avakta till kl.9 om jag inte fick några värkar så vi bokade den tiden. Men efter ca 30min så började värkarna så smått. Vid 5-tiden ringer vi förlossningen och vi får komma in. Då har jag ca 5-7 minuter mellan värkar.

Vi anländer till förlossningen 6.30 (nattpersonalen tar emot oss). Då har jag ca 4-5minuter mellan värkarna och är öppen 3 centimeter (man ska vara öppen 10cm innan krystningen tar fart).

Eftersom jag har täta och intensiva värkar får vi ganska omgående ett förlossningsrum. Angående val av smärtlindring kommer vi fram till att lustgas nog räcker (jag hoppas/tror att det ska gå lika fort som med Sofie) men tjii fick jag... Så när klockan närmar sig lunch bestämmer vi oss för att gå för epidural (ryggbedövning), då har jag haft värkar med 2minuters mellanrum i ett antal timmar och börjar bli helt slut. Dessvärre så tar inte första sticket och inte heller andra... men på tredje försöket så funkar det. Då är kl. närmare 14. Därefter så känner jag inte värkarna alls och kan tom vila lite. När så kvällspersonalen kommer är det slut på vilandet och man börjar öka på värkstimulerande dropp, när vi börjar är det värdet 20 och när vi slutar har de ökat på till 180. Men jag känner inte direkt så mycket mer än att det är ett tryck nedåt. Nämnas bör väl att nu på eftermiddagen är jag öppen ca 5-6cm. Normalt öppnas man ca 1cm i timmen men inte jag denna gången!!!

Vi kämpar på och så kommer nattpersonalen (igen), det går sakta sakta framåt. Men ca kl.2 på natten så vill man att han ska komma ut så man har kejsarsnitt som ett alternativ, men först öka på droppet lite till. Just då hade jag helst tagit kejsarsnittet då jag var heeeeeelt slut, men helt plötsligt händer det en massa. Jag känner inga krystvärkar pga bedövningen så de får säga till mig när jag ska krysta. Och så till slut så får vi se vår lille son, en helt underbar känsla.

Vi avslutar med dagpersonalen som anländer (igen) och får smörgåsar och dricka. Då har jag inte ätit sedan kvällen 20 maj, så gissa om jag vart hungrig!?